Sirsasana, huvudstående, är min mest gäckande utmaning just nu. Om jag ska vara snäll mot mig själv (och det ska man om sin yoga) så har jag sedan i höstas, då jag på allvar började sträva efter att komma upp i huvudstående, kommit långt. Jag kommer alltid upp halvvägs. Jag kommer ibland upp i full ställning. Jag kan någon enstaka gång hålla den i ändå upp till 10 andetag.
Ska jag vara hård mot mig själv så är det väl själva fasiken att jag inte kan finna den där balansen som gör att jag kan stå kvar. Att jag inte kan gå ner kontrollerat. Att jag faller både framåt (över huvudet) och åt sidorna. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fallit (en gång i klass föll jag pladaff på ryggen och skrämde slag på hela salen och instruktören. Det gjorde inte alls så ont som det antagligen verkade). Jag har lyckats parera ”överfallet” med snygga kullerbyttor. Jag har försökt igen, och igen till dess att sista försöket vid tillfället åtminstone inte varit ett fullständigt misslyckande.
Jag har styrkan. Jag har fokus. Jag har ihärdigheten. Jag ger inte upp.
Så är det med yogan; var stark och ge aldrig upp.
Ja, så är det nog med själva livet.
Men ibland får man släppa taget.
