Om dörrar och fönster

För ganska precis ett år sedan smälldes en dörr igen framför näsan på mig. Oväntat och hårt. Jag hade satsat en hel del på att gå igenom den dörren och när planerna omintetgjordes så gick jag helt klart ned för räkning ett tag. Men jag reste mig på nio och tänkte att jag trots allt har mycket om jag bara gräver där jag står. Jag bestämde mig för att odla det jag hade, de elever som faktiskt valt just mig som yogalärare, och ta det därifrån. Så rullade det på och jag fick ett gyllene tillfälle att arbeta med en lagom stor grupp personer som alla visat en imponerande lust att lära och fokusera. Jag fick tillfälle att utveckla min förståelse för hur jag möter människor utifrån deras egen utgångspunkt. Jag fick också lära mig att det inte alltid går att mötas, vilket är en oerhört värdefull kunskap om man bara försöker åsidosätta sina egna känslor av tillkortakommande. Inte lätt. Men yoga är inte lätt någonstans. Ställningarna är inte lätta, andningen är inte lätt, att stilla sinnena är inte lätt.

Såhär ett år senare konstaterar jag att det där käcka ordspråket ”Stängs en dörr så öppnas ett fönster” faktiskt stämmer. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå när jag satte spaden i min egen jord. Jag tänkte att jag tar ett steg (eller spadtag) i taget, så som yoga har lärt mig. Fönstret öppnades och det som kom istället var det jag i själva verket behövde och var redo för.

För lite mer än två veckor sedan hade jag min sista lektion för mina fina elever i Helsingborg. En del av dem har följt med på hela min resa som ”lärare”, andra dök upp på vägen. Var och en lika värdefull, och min minst välbevarade hemlighet är att den som lärt sig mest, det är jag. Alltid elev, alltid elev.

Nu bor jag i Täby utanför Stockholm och har börjat undervisa på Yoginis & Friends. Även här möter jag fina elever och nu också kollegor och jag tänker att vilken tur jag haft, nästan för bra för att vara sant, vad kommer att hända?

För mina tankar irrar förstås hit och dit, styrda av rädslor, känslor av tillkortakommanden och otillräcklighet, hybris, ego. Ett evigt tjatter som mest effektivt stillas genom disciplin och andetag. Jag vet ju det. Fast jag måste påminna mig om det hela tiden. Det är ofta svårt att förstå vad som händer, just när det händer. I synnerhet om vi uppfattar händelsen som negativ. Med tiden kan man dock överblicka vad det lett till.

Utmaningen är att släppa taget och våga tro. Tro på att stängs en dörr, så öppnas ett fönster.