Jag fick klistermärken av fröken.
På besök i Stockholm gick jag till Charlotte Lindström på ashtangayoga.nu och det var en på alla sätt intressant upplevelse. Att vara helt ny. Jag känner mig ju också rätt så ny i yoga överhuvudtaget, fastän jag tränat regelbundet i drygt sex år.
Men först måste jag säga några ord om vad som utmärker en bra yogalärare. En bra yogalärare har en plan och kan svara på dina frågor. En bra yogalärare ser din utvecklingspotential och hjälper dig förbi dina hinder. En bra yogalärare är själv en hängiven elev.
Ann Arnesson är en bra yogalärare. När hon dök upp i mitt yogaliv fattade jag direkt att hon är bra. Sedan dess är jag fast, på riktigt. Ann förklarade vad ashtanga är, hur man följer serien och utvecklas i den takt man är redo för. Hon tänjde och drog mig djupare in i ställningarna, och fick mig att efter bara några gånger göra sådant jag under fem år inte gjort, brygga till exempel. Jag tror att jag aldrig kommer att glömma känslan när jag själv tog mig upp i brygga. Vissa bara gör det, utan svårigheter, men för mig kändes det som om bröstkorgen vägde ett ton och som om jag absolut inte hade styrkan att klara av det.
Där och då började jag förstå att det går, på riktigt. Det här var långt innan jag började googla på ashtanga och häpnade inför vad den är.
Att följa en serie känns tryggt. Jag vet att det finns en plan för min utveckling, en logisk sekvens. Jag tror säkert att det finns andra vägar att gå, och kanske kommer jag så småningom att göra avvikelser, men än så länge litar jag på de auktoriserade lärare som nu kommer i min väg. Ann är en av dem, Charlotte en annan.
Med absolut gehör tog hon in mig i sin mysore-träning och gav mig direkt intressanta tips, hur man hoppar fram ”flytande”, hur man tar sig in i marychasana C och D, hur man preparerar för bhujapidasana. Hon förklarade dessutom för mig att när man kommer till en ny shala vill man visa sig på styva linan, det är mycket nytt, och det som då brukar gå åt pipsvängen är Sirsasana. Nå, på min nivå gick det helt OK, jag kom upp fullt, en stund.
Jag stapplade ledbruten därifrån, för att komma tillbaka nästnästa dag. Då var det såklart ännu tuffare. Marychasana C och D var bara att glömma. ”Svårast i hela första serien” förklarade Charlotte, och det var ju snällt sagt. Mina höfter ömmade. Men hon gav mig Kurmasana, och Supta Kurmasana och försökte få mig att lyfta upp mig med benen raka, vilande på överarmarna. Mitt emot mig gjorde en kvinna samma sak, fast mycket bättre, dessutom med ett milt leende på läpparna. Underbart!
Från Charlotte fick jag med mig två klistermärken på indiska gudar samt orden:
”In 100 000 thousand years yoga will be perfect.” Ingen brådska, således.
