Hej då vinter, hej sommar!
Igår avslutades vinterns kurs på Samadhi. Under tio veckor har jag fått följa entusiastiska yogaelever och se deras utveckling. Flera av dem har tränat ashtangayoga en tid, andra kom som helt nybörjare, utan att ha provat yoga tidigare. Som brukligt i Mysore-rummet tränar alla, oavsett nivå, sida vid sida. Min uppgift som lärare är att guida och hjälpa till där det behövs. Jag försöker förstås räcka till, och undrar alltid om jag gör det.
Den stora frågan är: när behövs hjälpen? Svaret är förmodligen: alltid och aldrig. Som utövare, van att yoga ensam, tycker jag att det är skönt att få hjälp att komma djupare när jag besöker shalan. Vissa ställningar kommer jag inte in i helt och fullt utan ganska mycket hjälp, till exempel. Men frågan är om det är sämre när jag inte kommer så djupt jag kan, fysiskt? Jag tränar oftast under tidiga morgnar då kroppen inte alls är särskilt medgörlig. Men det är då jag har mina djupaste mentala upplevelser, aldrig i shalan i fullt dagsljus, omgiven av andra yogisar.
En hjälp behöver inte alltid vara en kraftfull, fysisk justering. En verbal instruktion, nämnd som i förbigående från andra änden av rummet, kan sätta sig så djupt att jag sedan hör den varje gång jag utför ställningen. Ett påpekande och en lätt justering av exempelvis en fot kan förändra hela mitt sätt att utföra en ställning.
Det jag försöker förmedla till de som väljer att yoga hos mig är att upptäcka den egna kroppen, bit för bit. Medvetandegöra mönster, väcka nyfikenhet och lust att upptäcka mer. Genom kroppen avtäcker vi nämligen också vårt medvetande. I början är det ofta stora upptäckter. En del ställningar kan vara nära nog chockerande ögonöppnare om muskelstyrka, balanssinne, stelhet eller vad det nu kan vara. De som inte ger upp då, utan kämpar på, blir ofta snart belönade. De märker att en förändring är möjlig och inom räckhåll. Bit för bit erövras nya områden i kroppen. I takt med det går vi från grovjusteringar till finjusteringar då vi utför ställningarna. Vi blir mer och mer varse alltmer subtila förändringar i kroppen. Och utanför kroppen.
Fällan är förstås vanan. Vi är vanedjur, och vi är snabba att lägga oss till med nya vanor. Kroppen och hjärnan älskar att automatisera, annars skulle vi inte kunna köra bil, till exempel. Snart nog är det lätt att ramla igenom alla ställningar och tänka på något annat. Det är den stora utmaningen, och det är då man verkligen kan behöva någon utifrån som (förhoppningsvis) kärleksfullt och med goda avsikter visar en annan väg.
Men ibland är det bra att låta vara en tid. Alla måste få chansen att etablera ett eget rum i sin övning, ett förhållande till sig själv. Om det då finns en lärare som hela tiden ”stör” med än det ena, än det andra, gagnar det yogan?
Ashtangayoga, med sitt strikta system och blandning av ställningar i varierande svårighetsgrad, är enligt min förståelse idiotsäkert. Alla kommer till sitt ”stopp” där de måste börja arbeta på riktigt, förr eller senare. Det tar olika lång tid och kräver olika många ställningar, men alla kommer dit. Själv har jag flera just nu som jag arbetar med. Men eftersom jag också tagit mig igenom flera ”stopp” så vet jag att jag sannolikt kan ta mig förbi även dessa. Om inte alla, så iallafall några. Sannolikt kommer vissa ställningar alltid att vara mer frustrerande än andra, men gagnar det yogan om jag hoppar över dem för att slippa möta min frustration?
Mina lärares uppgift är att hjälpa mig igenom motstånden på ett sätt som gör mig till mitt bästa jag – i den ställningen. Det är min uppgift till de människor som kommer och yogar hos mig. Men är jag ens en lärare? Övningen i sig är utan tvivel den bästa, mest kärleksfulla och strängaste läraren.
Just nu ser jag fram emot resan till Nerja med ett tjugotal härliga yogisar. Jag ser också mycket fram emot en ny sommar i Växthuset för yoga. Jag hoppas vi ses.
