Post Mysore

Det blir i dagarna två månader sedan jag kom hem från Mysore. Jag kom hem lagom till jul, och reste sedan över nyår på en skidresa med vänner och familj. Under sådana omständigheter är jag glad om jag får till någon yoga-övning över huvud taget. Men det fick jag ju, det finns alltid tillfällen att göra sin övning. Det handlar i princip enbart om att inse att skälen att inte öva bara är bortförklaringar och ovana.

Många frågar ”hur var det i Mysore?” och kanske förväntar de sig att jag ska svara att det var fantastiskt. Att jag ska ha sett, upplevt och gjort massor. Att jag ska ha avancerat i min övning. Men det känns nästan som om jag gör människor besvikna när jag säger vad jag gjorde: steg upp kl 3.15, duschade, drack kaffe, åt lite nötter i kokosolja och gick sedan iväg till shalan. Min första solhälsning skedde c:a 4.30 ”shala-time” som är kl 4.15 vanlig tid (en av alla dessa underligheter med Mysore). Efter övningen drack jag en kokosnöt utanför shalan, och då var det fortfarande mörkt. Vid 6 var jag hemma igen, tog oftast en härlig tupplur, tvättade sedan upp mina träningskläder och gick oftast ut och åt frukost.

Så mycket mer var det faktiskt inte. Inga ”nya ställningar”. Ingen lärare som tog mig till spektakulära ytterligheter i stil med handstående. Saraswati gav den hjälp jag behövde, när jag behövde den och inget mer.

Ju längre tiden gick, desto mindre gjorde jag på dagarna. Ju längre tiden gick, desto mer insåg jag att allt jag gjorde (utflykter, shopping, träffa folk) störde resans verkliga syfte: att öva yoga. Ju längre tiden gick desto djupare landade jag i insikten: andetag för andetag.

Såklart höll jag på att bli galen av det. Att undvika allt som är ”roligt” gör verkligen inte livet lättare. Det gör livet avgjort mycket tråkigare. Det gör mig till en tråkigare person. Det gör mig helt enkelt mig, utan alla vanor och manér jag använder mig av för att vara socialt gångbar. Jag säger inte att det är något fel att vara socialt gångbar, det är trots allt nödvändigt för en människa tror jag. Hur ska vi annars överleva, om vi inte samspelar? Rollerna och samspelet är livsavgörande. Men om vi spelar spelet i princip dygnets alla vakna timmar, året runt, hela livet, kan det kanske vara värt att testa vad som händer om vi inte spelar det, en enda månad?

Om vi inte hela tiden sysselsätter oss med reagera på intryck från vår omvärld?

Jag gjorde strax efter Mysore-resan ännu en resa, denna gång med familjen. Det var en härlig resa. Jag var tillsammans med min älskade familj, jag träffade mycket nära och kära vänner som jag sällan träffar, vi gjorde roliga aktiviteter hela tiden. Vi hade till och med tur med vädret. Visst finns den resan kvar som ett mycket kärt minne, men den var också otvivelaktigt över nästan så snart vi kom hem.

Det är annorlunda med Mysore. Mysore finns kvar i ett litet rum, djupt, djupt inom mig, i mina andetag, i min övning. Som ett kraftcentrum. Det trodde jag verkligen inte när jag var där. Jag ville bara hem till familjen, i synnerhet mot slutet.

Men nu, på mattan. Andetag för andetag, med den motvilliga vinterkroppen som hela tiden sätter mina förväntningar om hur det ”ska vara” på plats.

Det är yoga för mig – frihet. Frihet från förväntningar och föreställningar om hur händelser och tillstånd borde vara, vad människor borde säga och göra. Frihet att inte styras av känslor, tankar, idéer. Frihet är att acceptera att vi inte vet, kan eller förstår allt. Den finns där, i andetaget.