Jag heter Vera Porad och är född 1966. Under många år yogade jag regelbundet cirka en gång i veckan, på sedvanligt vis: det vill säga att instruktören stod längst fram och visade och jag följde efter så gott jag kunde. Men så gick jag en kurs i ashtangayoga och fick lära mig vad Mysore-practice är.
Mysore practice eller självträning innebär att du dagligen tränar dina ställningar enligt ashtangayogans fasta serier i eget tempo, oavsett om du är i en ashtangayoga-studio eller hemma själv. Regelbundenheten (öva dagligen), seriens strikthet (du hoppar aldrig över det som är motigt) och andningen i synkronicitet med rörelserna är en metod som kan ge en kraftfull utveckling, såväl fysiskt som mentalt. För mig är det definitivt så.
Därmed är det lika bra att jag direkt fastslår var jag står: ashtangayoga utan Mysore-practice är inte ashtangayoga. Ledd klass i ashtangayoga följer en specifik räkning och är bra för att förstå vinyasan, det vill säga synkroniseringen av andetag och rörelse, inte för att slippa lära sig själv.
I ashtangayoga följer man serierna så som de är. Däremot kan, och bör man, självklart anpassa ställningarna till de egna förutsättningarna: alla kan yoga, men alla kan inte göra alla yogaställningar till 100 procent. Mycket få människor (om ens någon) kan göra alla yogaställningar ”100 procent korrekt”. Det är faktiskt inte heller meningen. Att inte kunna utföra en ställning ”korrekt” betyder inte att det inte är värt besväret att jobba med den. Att hänge sig åt processen är det 100 procent korrekta sättet att utöva yoga.
Av den anledningen är jag först och främst elev. Jag möter mig själv dagligen på mattan för att sedan på ett (förhoppningsvis) bättre sätt möta allt som händer utanför mattan.
Att undervisa är en ära och en gåva från varje elev. Jag gör mitt bästa för att förvalta den gåvan. Därför tränar jag regelbundet med kvalificerade och erfarna lärare inom ashtangayoga.