Årets sorgligaste och mest onödiga dag
Det här med den Internationella kvinnodagen. Det gör mig beklämd. Det är så sorgligt att den ens behövs. I min mailbox trillar det in hyllningar till kvinnor från olika organisationer. En bildbyrå hyllar de kvinnliga konstnärerna i nätverket. Internetstiftelsen öppnar en utställning om kvinnliga datapionjärer – visste du till exempel att den allra första algoritmen skrevs av en kvinnlig matematiker redan 1842? Ada Lovelace hette hon. Hennes efternamn ger iallafall mig betydligt mer unkna associationer till ett helt annat kvinnoöde, långt senare. Ett kosmetikföretag erbjuder köp 3 hudvårdsprodukter, betala för 2.
Google har gjort en doodle med kvinnor i olika länder som berättar sina drömmar på olika språk, oöversatt – det är häftigt. Så länken till sökresultaten efteråt: nyheten att ett badhus stänger för män denna dag toppar. ”Saker du inte ska säga till en kvinna idag” kommer direkt efter. Jag klickar såklart inte, har svårt att föreställa mig att innehållet kommer att överraska med tanke på var nyheterna ligger någonstans. Vill inte medverka till att höja klickstatistiken heller.
Tänker på Zara Larsson och alla andra unga, modiga kvinnor som får ta Så. Mycket. Skit. Bara för att de vågar säga det självklara: att kvinnor inte är värda mindre än män. Vi är kanske inte likadana, men det är inte detsamma som att vara mindre värd. Men ändå har kvinnor genom historien alltid fått ta skit för att de påpekar detta.
Det är männen som tar plats när historien skrivs, även om många kvinnor varit pionjärer. Som i fallet datahistorien. Männen får rockstjärnestatus, oavsett sammanhang, bransch och område.
Yoga-världen är dessvärre inget undantag.
Så till alla människor därute: all kärlek. Tillsammans kan vi förpassa den Internationella kvinnodagen till samma ärorika historia som alla kvinnliga pionjärers. Och gå vidare mot en bättre framtid. Tillsammans.
